det är det här med tillit & självständighet. framförallt det sista.
man kan älska någon så mycket, att man bara tänker på den personen precis hela tiden. man kan älska någon tills man gråter, tills man skrattar, tills man inte orkar göra något av det längre. men bara för det, så äger man inte den man älskar. det är något som måste accepteras. för alla.
tror man att man äger någon, så är den ömsesidiga kärleken snart lika med död. döden död. det är hårt och gå runt och veta att man inte kan känna sig självständig, inte göra vad man vill, för att man sårar den man älskar.
men i första hand, så är det den som älskar, den som tror att den äger, som sårar mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar