nu ska nu få läsa det djupaste & längsta inlägget jag skrivit här. jag hade aldrig tänkt att vara såö här ärlig, öppnna mig så här mycket på internet. men idag är ingen bra dag. jag har mest haft tankarna på annat hela dagen, och det har skitit sig i skolan. emma hoppade på min buss imorse och jag började berätta allt, var inte klar förrän 40 minuter senare, och det slutade med massa gråt precis innan naturkunskapen. det gick inte att hålla inne. vi satt och diskuterade allt, jag och emma. om henne och erik, vilken är en ganska liknande historia. hon berättade dock att de haft ett galet bra förhållande efter själva förhållandet också, träffas jättemycket hela sommaren osv. det lät uppmuntrande, tills jag kom på att om det verkligen tar slut så är det slut. slutet av slutet. vi kanske aldrig mer ses, vad fan vet jag? vi kanske skiljs som ovänner efter alla dessa månader. efter alla händelser, alla minnen. och det vill jag inte, inte under någon omständighet.
vi har gjort allt tillsammans jag & fredrik. det är den första personen jag blev kär i på riktigt, och den enda som jag upplevt allt med. vi har haft våra motgångar, men vi har repat allt. hoppat över hindren. tagit oss till göteborg på festival, haft galna helger och sommarlovsveckor tillsammans. men jag är rädd. jag är inte ens 16 år, och fredrik fyller 21. han har haft andra förhållanden innan mig, och det har verkligen klickat. när han säger att han vill leva med mig resten av livet så vet jag att det är seriöst från hans sida.
men jag klarar inte det där. jag är rädd, vill inte känna mig bunden från femton års ålder. jag vill inte stå på krogen om tre år, se mina vänner vara fria själar som kan göra vad de vill, medan jag står där och säger att jag har ett förhållande sedan tre år tillbaka. jag är ledsen, men jag skulle aldrig klara något sådant.
samtidigt, så är andra halvan rädd för en annan sak, här handlar det inte om rädsla för att vara bunden, utan rädslan för att såra. på något sätt kommer jag alltid att älska fredrik, även om allting tar slut imorgon och vi aldrig ses mer. han var min första seriösa kärlek, och sådant sätter sina spår. jag är så rädd för att såra honom. jag vet att han kommer att bli helt förstörd, och att det kommer bli många mörka och tårfyllda nätter för oss båda. det är ju inte förrän man förlorar något eller någon som man inser hur mycket man saknar den. så visst fan kommer det bli svårt, hur jag än gör. hela kakan består bara av rädsla, men jag måste äta i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar