ett långfinger åt döden

när folk liksom reser tillbaka i tiden, är det oftast lyckliga saker man skriver om.
man vill ha något att se tillbaka på, & skratta. man vill kunna prata om det, säga "vilken fruktansvärt underbar upplevelse det var", eller "det måste vi göra om!".
det jag ska skriva om är varken underbart eller något som över huvud taget kan göras om.
men jag skriver för att komma ihåg jag med.

det var en onsdag. närmare bestämt onsdagen den 3 juli, för snart ett helt år sedan.
vi i familjen hade varit ute på sjön en sväng. vi for ut till en ö med båten, grillade & hade det allmänt fint. jag kommer fortfarande ihåg att det hade varit myggit kvällen innan, & att jag roade mig med att klia tills det blödde under dagen.
precis innan vi skulle fara därifrån, halkade pappa & tog reflexmässigt emot sig med händerna. tre timmar senare satt vi på akuten & pappa gipsades. båtbenet (komiskt nog) var mer eller mindre pulveriserat.

vi hann inte mer än komma ut från sjukhus nummer ett, innan min telefon ringde.
det var farbror tomas, som meddelade att farmor - min idol & egen kruttant - hade ramlat så pass illa att hon låg på akuten. medvetslös.
från ett sjukhus till ett annat, & jag kommer ihåg att jag tyvärr inte tog det på så stort allvar som jag borde ha gjort.
farmor hade alltid varit frisk. det märktes inte att hon var 73 år, utan farmor var fortfarande ung. hon hade, liksom jag hela livet framför sig.

rum 13, andra våningen, intensiven. klockan hade precis passerat 17, & jag kommer ihåg allting så väl. farfar var där, tillsammans med mina två kusiner då vi kom, tillsammans med farbror tomas & faster brittis. farmor låg på sidan, med ansiktet vänt mot rummets enda fönster, & jag kommer ihåg hur vackert jag tyckte det var när kvällssolen låg i hennes ansikte, & samtidigt färgade hela rummet.
vackert, men samtidigt det fulaste jag hade sett.
läkarna gav oss inga vidare besked, utan trodde, liksom vi, att det inte var någon större fara. en stroke kanske, möjligtvis en hjärnblödning. hon var bara medvetslös för tillfället.

timmarna gick, & jag minns att myggbetten inte kliade längre. jag hade inte ätit något sedan elvatiden, men var ändå inte hungrig.
solen försvann.
klockan 23.13 den natten, försvann allt.

jag hade aldrig sett någon människa dö innan. ingen nära anhörig till mig har ens försvunnit än, & jag hade ingen som helst idé hur jag skulle reagera.
nu höll jag i hennes hand - jag höll i hennes hand när hon drog sitt sista andetag & jag kände hur den bara blev tyngre. liksom helt lealös. död.
min älskade farmor, min pappas mamma, fanns inte längre; & plötsligt rasade hela min värld.
jag sjönk.
det är inte förrän nu, snart ett år senare - som jag kunnat simma upp helt & hållet ur kratern.
jag vill aldrig hamna där igen.