ELIN LINNÉA ÅHLÉN

tisdagen den 31 mars 1992 var förmodligen en regnig, grå dag.
men det är även dagen då jag föddes. det var alltså där allting började, även om jag då var helt ovetandes om att den här typen av kommunikation skulle finnas och brukas av mig och många andra. 
om man börjar från början så var jag en hemsk unge. jag skrek när man lämnade mig på dagis, skrek när man hämtade mig från dagis och var faktiskt ett allmänt elakt barn. min mor och far diskuterade dagisbyten med anledning av att deras dotter ofta gick bärsärk, gillade att slåss och hade en stor passion för att förstöra andras teckningar, bland annat med sax som jag behärskade väldigt väl på den tiden (idag kan jag inte ens klippa rakt). 1998 föddes linus, min bror. vid den här tiden hade jag äntligen blivit ett snällt barn, och det verkade smitta av sig på min färsking till bror som verkligen var guds barn under sina första år. hur han är nu förtäljer inte historien. 

uppvuxen i vad som officiellt är utnämnd till sveriges tråkigaste stad så flyttade jag senare till strängnäs, där jag fortfarande bor, och jag trivs ganska bra. jag har den finaste familjen och de allra bästa vännerna här, och egentligen behövs ingenting annat. förutom en pojkvän kanske, men det har jag minsann också!
så bortsett från mitt fåniga klageri på i princip allting som är utanför mina ramar av livsperfektion, så är jag en ganska glad och lyckad människa ändå. 
jag hoppas det märks.