måndag 8 februari 2010

himlen kan vänta

alltså på riktigt, jag måste verkligen skriva av mig lite. 

såg nyss uppföljningen på något slags teve-maraton som jag bedrev tillsammans med alexander & mamma för ett par dagar sedan. himlen kan vänta heter denna underbara dokumentär som skildrar helt vanliga människors liv, men som drabbads av dödliga sjukdomar. 
vissa får reda på att de har allt ifrån 3 månader till 3 år kvar att leva, och under seriens gång fick man som tittare följa med i kampen om att överleva, rädslan för vad som komma skall men också en nedrans massa kärlek. 

det slog mig idag, när de filmade ett år senare, hur sjukt jävla bortskämd & otacksam jag är. hur i helvete är det möjligt att med en växande, dödlig samt obotlig tumör i hjärnan, kunna säga "jag tänker inte så mycket på mig själv egentligen, det finns andra som har det värre". eller att som 34-åring & nygift planera sin begravning tillsammans med sin nyblivna man?
var finns den styrkan? är den ens verklig?

nej, jag ska sluta whina om avståndsförhållanden, sönderslagna knogar, blåsor på tungan & snusbrist. 
jag ska bara sitta ner & hålla min käft. 

Inga kommentarer: